Julhälsning

God Jul och tomteGott nytt år hälsar Magister Krumlinde för denna gång. Förhoppningsvis kommer nästa år att bjuda på mer tid till kulturarvsfunderingar och blogg därom. Jag är också sugen på en avstickare kring hushåll och hållbarhet.

Flyttlasset har precis gått från Uppsala till ett 1950-tals hus  i en söderort till Stockholm. Ett stort projekt som började som en impuls att besöka en lägenhetsvisning. Varför göra det svårt för sig? Vi föll för den första lägenheten vi tittade på och vips var vi inne i bostadsköparkarusellen i Stockholm. Ut kom vi nöjda för en en knapp vecka sedan, livet i kartonger och en diffus känsla av att det hela gått misstänkt lätt. Peppar peppar, inget har gått sönder och inga grannar har sprungit in nakna i lägenheten än. Förbättringarna är avsevärda. Närmare väg till jobbet, närmare till museerna och med öppen spis för att råda bot på min Skansen abstinens. Och kallskafferi!

Under hösten har jag samlat material till några spännande iakttagelser från kulturutflykter i Uppland, 1700-tals sömnad med tillhörande lajv, kulturbebyggelse i storstan och annat gött! Men att skriva när man kommer hem efter heldagar på jobbet och 3-4 timmars pendlande är inte något

Tidigare i år publicerades en artikel av mig och Jon i tidskriften Hjärnstorm tema Underground. Där reflekterade vi hej vilt kring lajv, lajvare, deras livsstil och stereotyper i lajvvärlden. Väldigt roligt med en sådan beställning till en tidning som Hjärnstorm.

Nu väntar traditionsenlig kalkonmiddag!

 

Publicerat i Okategoriserat | Lämna en kommentar

Sommarnostalgi på Julita gård

Stora huset

Stora huset

Var: utanför Katrineholm

Vad: Julita gård – herrgård och Sveriges lantbruksmuseum

Hade för ovanlighetens skull flera lediga dagar denna helg. Tog mig tid att åka hem och hälsa på föräldrarna i Sörmland och ta en tur ut på landet till ett ställe som jag verkligen förknippar med det bästa av sommaren. Mitt första museijobb för snart fem somrar sedan. Vid Öljarens strand ligger Julita gård, den största donation som Nordiska museet någonsin mottagit. Ett helt gods med ägor och ett eget stilmuseum och idag också Sveriges lantbruksmuseum.

Eftersom jag tillbringat två somrar med att guida i Stora huset och trädgården finns detDSC_0222 såklart massor av spännande historia som jag skulle kunna berätta om Julita. Men det hoppas jag istället att ni ska kunna uppleva på plats någon gång. Men ett litet smakprov måste ju Julita är verkligen ett exempel på microhistoria som speglar stora skeenden. Spännande lämningarna av ett platåhus från järnålder, cisterciensermunkarnas kloster och sen flera adelssläkters historia fram tills dess att industrialismen ger en ”vanligt man” möjlighet att tjäna en förmögenhet som fabrikörer. Han köper några av adels nergångna gods för att slå om jordbruket till modern mjölkproduktion med hjälp av långa rader statarhustrur som mjölkar morgon och kväll. Fabrikörens son ärver gården och spenderar passionerat sina tillgångar på att skapa en herrgårdsidyll med imponerande samlingar av konst och möbler, till och med ett eget Skansen med flyttade små stugor i parken. Arthur Bäckström var fabrikörens son och det är hans hem från tidigt 1900-tal som visas på de guidade visningarna i Stora huset. Hans historia, men också tjänstefolkets.

DSC_0238Det var roligt att återse Julita, som alltid visar sig från sin bästa sida under soliga sommardagar när alla pioner i blommar. Mycket har hänt sedan jag arbetade där och det är verkligen roligt att se det med egna ögon. När jag började var museibyggnaden stängd med ett läckande tak, sedan några år har den återuppstått med nytt spåntak och inrymmer utställningen ”Julita – gods och gåva”. Nytt för i år är trädgårdsutställningen i orangeriet och flera nya rum i stora huset har ställts i ordning och visas för första gången för publik. Brandstationen

har också fått ett lyft. Sen finns ju också mina favoriter Pettson och Findus med sina hönor, planterade köttbullar och pannkakstårtan.

Och trevligt att återse alla kollegor.

Del av nya trädgårdsutställningen.

Del av nya trädgårdsutställningen.

DSC_0224

Arthurs museum.

Löjtnantens badrum.

Löjtnantens badrum.

Publicerat i Besökt, Museer, Upplevt | Märkt , | Lämna en kommentar

Fortsättning följer om den återvunna 20-talsklänningen.

"Det är så festligt!"

”Det är så festligt!”

Klänningen blev en succé! Det som tog längst tid var att göra tilläggen till pärlbroderiet och de nya ärmhålen. Ärmhålen har jag inspirerats av modebilder från 1920-talet av klänningar i geometrisk stil med draperingar och slitsar. Det mesta gjordes på frihand och det var lite lurigt att fästa tyget innanför de nya större ärmhålen. En annan erfarenhet är som vanligt den att allt pilligt arbete går mycket bättre om man har ätit ordentligt och inte glömmer bort att använda sina glasögon.

De ändrade och tillagda detaljerna är extra pärlbroderi, större uppslitsade ärmhål, V-ringad rygg med fladdrande draperat tyg, midjebälte med tofsar och korta slitsar i varje sidsöm med inlägg av en fyrkantig kil av det fladdriga tyget.

Det totala priset för materialet i form av två secondhand-plagg blev 80 kr.Sen tillkom pärlor och en stuvbit tyg som jag hade liggande i gömmorna. Hade tänkt mig några skarpare och tydligare bilder men min kamera gick sönder för någon månad sedan så det får kompletteras efterhand. Att blogga om föremål och saker utan ordentliga foton känns rätt tråkigt.

Premiärfesten för klänningen blev Fräulin Fraukes Weimar Cabaret 2 mars på Nalen i

Spexig pose som visar ryggdetaljerna.

Klänning bak

Stockholm. Storslagen lokal, snofsigt sällskap i form av två stiliga herrar i frack, bubbel, härliga burlesque- och cabaretnummer. Blev mycket inspirerad att ta upp och förbättra min joddling efter ett par av tyrolernummer. En mycket trevlig kväll.

Visst kan man dra vissa paralleller mellan Weimarkonstitutionens depression och inflation och dagens ekonomiska kristider. Nåja en ska inte klaga. Jag har hittills klarat mig ganska bra som ”kulturrallare”; ett uttryck jag hörde för någon vecka sedan som beskriver kulturarbetare som måste ta många korta jobb och arbetar deltid på flera arbetsplatser för att få det att gå ihop. Då är det skönt att släppa loss till swing och någon som skriker:
”Leave your troubles outside! So life is disappointing, forget it! In here life is beautiful! ”

Publicerat i Återbruk, Besökt, Kreativitet, Upplevt | Lämna en kommentar

Återbrukat mode med flärd

Jag har länge fantiserat om en festblåsa i 20-tals stil. Och så infann sig tillfället att bära en sådan. Helst skulle jag vilja ha en klassisk svart rak genomskinlig klänning helt tyngd av pärlbroderi. Gärna ett originalplagg såklart. Hmmm, nåja, där fick drömmen stanna i tanken. Visst går det att fynda vintage på stans loppisar fortfarande, men det finns gränser för hur lyckosam en kan va. Därför bestämde jag mig för att sätta min händighet på prov.

Återbruk av kläder är inte bara ett sätt att spara på miljön, går man till rätt second hand-ställen är det ju också en lisa för plånboken. Till min aftonklänning i 20-talsstil kostade materialet 80 kr och består av en halvtrist klänning med lite pärlbroderi och en v-ringad blus av slinkigt material i riktigt stor storlek. Klänningen är själva stommen i kreationen och blusen har jag använt som dekoration och utfyllnad. Så här långt ser det inte helt tokigt ut!

Jag har till och med skapat en turbanliknande hatt av ärmarna till blusen. Men det verkar vara en hårfin avvägning innan det blir för mycket pynt.

DSCN0845

Basplagget

DSCN0846

Material för dekorationer.

Ännu är kreationen inte riktigt klar. Jag är lite nervös över om den kommer att hålla ihop eftersom jag har handsytt många detaljer och klippt ur ärmhål och rygg väldigt mycket. Den spännande fortsättningen följer. Blir det platt fall eller succés för återbruksblåsan? Och om den inte fungerar, panik!, vad ska jag då ha på mig på festen?

Andra klädprojekt är också på gång. Men tyvärr inte återbrukade i materialet, bara i snittet. Kände att min historiska garderob. En 1840-tals klänning med mönster efter ett original i Jämtland och en 1400-tals stass som nog kommer gå i krapprött.

Publicerat i Återbruk, Gamla kläder, Kreativitet | Märkt , , , | 2 kommentarer

Brompton Cementery

Webbplats: http://en.wikipedia.org/wiki/Brompton_Cemetery

Var: London, UK.

Vad: En viktoriansk kyrkogård.

Besökt: oktober 2011
Som ett litet komplement till min fascination för Ulleråkers kyrkogård kommer här några bilder från Brompton Cementery i London. En total motsats. Besöket gjordes förra hösten, men känns aktuellt igen nu när vi närmar oss Halloween och Alla helgon (icke att förväxla med varandra, vilket i år underlättas eftersom de båda högtiderna infaller på olika datum).

I London verkar man ha en liten annan syn på det här med gravplatser och deras vård, de verkar inte återlämnas efter en viss tid som här i Sverige. De snarare ackumuleras i, bredvid, ovanpå och emellan varandra.  Det är totalt fascinerande att besöka denna ”filmiska” kyrkogård. Tur att det var ljusan dag. Vissa av gravplatserna är knappt ens 40 cm breda för att få plats på vad som ser ut att tidigare ha varit gångstigar mellan andra monument. Hur kan kistjordfästning utföras på en så liten plats? Har man blivit tvungen att kremera på grund av platsbristen? Hur kan själva ceremonin ha gått till när man näst in till omöjligt ens kan få ner sin fot mellan gravarna? Antagligen har de byggts på vart efter.

Det finns alla typer av gravplatser på kyrkogården. Allt från anonyma, med murgröna övervuxna små stenar, till bombastiska monument med små byggnader i nygotisk stil och  änglar i naturlig storlek. Några är väldigt personliga. En stridspilot från andra världskriget har ett kors dekorerat med uniformsmössa, propeller och en banderoll med ord om hans hjältemod.

 


Intressant är också att se hur många människor som faktiskt använder kyrkogården varje dag. Många joggare tar en morgonrunda, cyklister genar på väg till jobbet och folk promenerar. För att allt detta ska kunna samsas finns ordningsregl

er och utmärkta stigar för de som vill cykla, för att inte friden på kyrkogården ska störas. Rasrisken är annars påtaglig kring gravarna. Varningsskyltar och avspärrningar visar att underhållet är undermåligt om det över huvud taget existerar. Men vilken spännande plats!

Minnesplatser och monument var ett tema i en kurs jag läste i våras om kulturarv i konflikt och katastrofområden. Det är ett mycket spännande ämne som jag kan rekommendera.

Publicerat i Besökt, Museer, Upplevt | Märkt | Lämna en kommentar

Fågel, fisk, kyrkogård eller mitt emellan?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ulleråkers kyrkogård fortsätter att intressera mig. Vad är det för en plats egentligen? När jag söker efter den som numera har ansvaret för platsen så går jag bet. Har därför skickat iväg ett mail till Länstyrelsen. I mån av tid har jag bestämt mig för att göra efterforskningar i hur det där med kulturminneslagen fungerar i praktiken. Ulleråkers sjukhuskyrkogård blir min första fallstudie. Den borde rent logiskt omfattas av lagen som säger ungefär såhär:

”Skydd av kyrkomiljöer  Enligt kulturminneslagen (SFS 1988.950) ska alla kyrkobyggnader och kyrkotomter som tillhör Svenska kyrkan samt alla begravningsplatser vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskar. Om kyrkomiljön är från 1939 eller äldre ska Länsstyrelsen ge tillstånd till förändringar … ” citerat från Länstyrelsen Uppsala Län, min kursivering.

Det råder lite oklarheter om kyrkogårdens vara eller icke vara. Eftersom jag är något av en ”surtant” när det kommer omkring, särskilt vett och etikett vad det gäller minnesplatser, så blev jag illa berörd när jag insåg att en förskola använde kyrkogården som lekplats. Efter lite efterforskning så verkar det hela bero på ett missförstånd då personalen uppfattat kyrkogården som ”nedlagd”. Även om jag vill försöka att inte värdera detta, så kvarstår faktumet att det finns modern trädgårdsutrustning, gräsmattorna klipps, det står ljusvid gravarna etc. Den känns lite för aktiv för att vara nedlagd, men jag hoppas få ett svar. Hur som helst leder detta mig till spännande funderingar över minnesplatser och gravar.

Hur otydlig kan en minnesplats vara? Det ska sägas att det inte finns så många gravstenar eftersom de flesta av gravarna tillhört patienter och endast förärats med ett träkors som sedan länge är borta. Detta gör kyrkogården otydlig. Hur tydlig bör en minnesplats vara? Räcker det med de vanliga attributen som beskrivits ovan, eller behövs trista ”förbudsskyltar”? Kan en grav bara upphöra att finnas även om benen eller stoftet finns kvar i marken? Går det att ”lägga ner” en kyrkogård? Är det endast betraktaren som avgör värdet på en plats?

Graven på en modern svensk kyrkogård upphör när gravrätten löpt ut och de anhöriga slutar betala. För mig känns det lite underligt att tänka på. Är man död är man ju död i en evighet. Fast graven är endast en plats för de levande att sörja de döda (beroende på hur man ser på livet efter detta). Den hyr vi och sedan hyrs den ut till nästa.

Vi skulle kunna tänka att ben endast är ett organiskt material som sakta förmultnar och inget mer. Fast inte minst debatten om hanteringen av mänskliga kvarlevor på museerna visar att människoben väcker känslor och inte kan hanteras som vilket ”föremål” som helst. Specialhantering av mänskliga kvarlevor i förvarings och utställningssammanhang är något jag upplever blir vanligare ju mer frågan diskuteras. Repatriering, att återföra, kvarlevor av människor till t.ex. platser eller minoritetsgrupper är också aktuellt i många olika fall. Fet-Mats från Falu gruva är kanske ett mindre omtvistat, ganska oskyldigt, men ändå tänkvärt fall. Han dog 1677 i ett gruvras, konserverades av gruvvatten, hittades 1719 och ställdes ut, begravdes, plockades upp och ställdes ut igen, hamnade på en vind och fick sin sista vila år 1930 då han begravdes för sista gången. Ingen anhörig har funnits att sörja Fet-Mats, men ändå ville man begrava honom och ge honom en minnesplats 1930. Men Ruth som bara var ett hjon på Ulleråkers mentalsjukhus, vem reste hennes sten? Och kan man bygga en snögubbe på Ruths grav, när ändå ingen vet vem hon var?

Viktiga/kända/rika personers gravar i Uppsala kan ses i speciella gravvandringar och har en skyllt som berättar att det är en ”kulturhistorisk grav” som förvaltas av kyrkogården. Jag tycker att Ruths grav också borde minnesmärkas. Ännu hellre än välkända författares, för om gräset växer över stenen kommer ingen minnas hennes och alla andra ”Ulleråker-hjons” öde. De förpassa återigen till utkanten av samhället.

Publicerat i Besökt, Okategoriserat, Upplevt | Märkt , , | 4 kommentarer

Gamla kläder och dräkt som pedagogisk metod

Gamla kläder, second hand eller vintage som det också kallas,  finns det några av i min garderob. Jag vet inte riktigt om jag gillar uttrycket vintage – det är så urvattnat. Vissa hävdar att det enbart är oanvända kvalitetsplagg i mint condition som kan kallas vintage, helst äldre än 1970-talet. Men med en snabb googling ser man att vintage fångar upp allt från gamla 90-tals t-shirts till träningsoveraller i neon och nyproducerat marknads krimskrams. Dessutom känns vintage lite snobbigt, som en exklusiv vinprovning. Jag kallar mina plagg för gamla kläder – för det är vad det är, inte alltid så exklusiva, inte alltid så hela, men aldrig yngre än 60-talet och allra helst 100 år gamla.

Hur som helst så är gamla kläder något jag går igång på. Det är som att bokstavligen klä på sig historien. Direktkontakt med människorna som burit plagget. Plagg får en att ändra hållning och kroppsspråk genom sin utformning.

Jag som klädd pedagog i en fäbod i Stockholm.

Då är jag också en varm förespråkare för användandet av historiska dräkter som pedagogiskt redskap i historiska miljöer. Det finns de som är emot dräkter och anser att de förvirrar besökarna eller ger en icke-korrekt romantiserad bild av det förflutna. Jag tror att dessa antingen känner sig obekväma med utklädning och teater i allmänhet (alla kan inte gilla allt) eller att de har stött på riktigt dåliga dräkter. För precis som det finns dåliga guider, utställningar och texter på museer så finns det dåliga dräkter. Dräkter som allt annat behöver efterforskning och förlagor, det räcker inte med en polyersterperuk och en klänning i krossad sammet för att göra 1700-tal.

En som skriver bra om dräkter på museum är min vänn Adam Norman, musei- och textilvetare. Här finns hans magisteruppsats om klädda pedagoger.

Idag under julhandeln tog jag en avstickare och hittade en trevlig dam-kavaj från 40-talet i svart ylle. Det blev ett impulsköp… Men ett miljövänligt sådant. Allt köpa begagnat gör ju att man slipper ytterligare miljöpåverkan från textilindustrin.

Publicerat i Gamla kläder | Märkt , , | Lämna en kommentar